Människohandel

Människohandel

Alla göromål från helvetet skymmer sikten för det som är viktigt!

Den historia jag tänker berätta börjar hösten 2015, när konungariket Sverige fick oväntat besök av 163 000 människor och nationen stålade istället för att bjuda på kaffe.

Vid den tidpunkten började jag och några vänner på allvar fundera kring frågorna; flyktingar, migration och integration. Vi funderade på en tjänst som skulle effektivisera integrationsprocessen. Ganska snart, när vi vänt och vridit på utmaningen och lyft frågan några hack, kom vi fram till att arbete är nyckeln. Arbete.

Vi insåg att utmaningarna med de 163 000 flyktingarna skulle upplevas som en öm smekning jämfört med den stenhårda smocka som effekterna av pågående globalisering och klimatförändringar kommer att leverera. Tänk när miljoner Holländare, Britter och Danskar står med vatten till midjan och vill komma in via Öresundsbron.

Vi insåg också att effekterna av digitalisering, automatisering, artificiell intelligens, maskininlärning, robotisering och nästa generations 3D-skrivare kommer skapa kaos då miljoner människor ställs utan arbete. Och förra veckan började det hända på allvar, när Nordea aviserade att nu får 6 000 medarbetare lämna sina jobb på grund av exakt det – digitalisering och automatisering.

Sent på hösten 2015 föddes därför en idé om en tjänst som skulle hjälpa människor att komma i arbete. En helt anonym, neutral, transparent och öppen matchningstjänst för uppdragsgivare och uppdragstagare. Tanken var att sådana saker som kön, ålder, härkomst, namn, sexuell läggning, funktionshinder, hårfärg och utseende skulle vara utan betydelse. Det skulle vara en tjänst där matchningen baseras på uppdragsgivarnas och uppdragstagarnas gemensamma intentioner och en relativt enkel överenskommen ramsättning. Vi beslutade oss för att ta fram en pilot, men först skulle vi göra en ekologisk check.

Vi börjar granska verkligheten på 60- och 70-talet

På den tiden präglades vårt land fortfarande av Per Albin Hanssons ideal. Då speglades hela samhället av folkhemsdrömmar. Värderingar som solidaritet, jämlikhet, rättvisa och demokrati hade fortfarande en betydelse och samma innebörd för de flesta. Även för Arbetsförmedlingen (Af).

Eftersom hela samhället vilade på de gamla idealen är det inte konstigt att även Af adopterade värderingarna och gjorde dem till sina. Af´s uppdrag handlade då om att tillhandahålla medborgarservice. Af tog ett ansvar där man stod för stöd, hjälp och omställning till ett nytt jobb om någon blivit utan. Man hade även uppdraget att möta och matcha både uppdragsgivarnas och uppdragstagarnas behov.

På 80- och 90-talet förändrades samhällets värderingar

Nu gäller kvartalsekonomi, kortsiktighet, stuprörsmanagement och allmännyttan säljs ut till privata aktörer för en spottstyver. Solidaritet översätts till ”sköt dig själv och skit i andra”. Idealen från folkhemstiden är bara nostalgi och upplevs bäst om man åker ut till villakvarteren i Bromma.

Nutid

Arbetsförmedlingens uppdrag har förflyttats, en sällan skådad ramglidning har gjorts. Den nya tidens värderingar har fått fäste.
– Det som tidigare handlade om medborgarservice har resulterat i myndighetsutövning.
– Det som tidigare handlade om ansvar har resulterat i kontroll.
– Det som tidigare handlade om att matcha allas behov har resulterat i arbetsgivarnas behov.

Jag tror att precis detta är bakgrunden och förklaringen till den obalans som de flesta upplever när de tänker på Sveriges kanske viktigaste myndighet med 14 000 anställda och en årlig budget på 80 miljarder kronor. Politiska röster höjs nu för att skrota Af på grund av ineffektivitet och man vill överlåta ansvaret på privata aktörer.

Och nu vill jag vara tydlig: Det är ingen bra idé. Det är inte lösningen på problemet. Vi kan inte ha en stat som kapitulerar och ger upp. Våra gemensamma värderingar kring arbete, människor och deras förmågor sjunker till en än lägre nivå. Det kommer leda till en cynisk människosyn som inte passar för framtiden och till att staten legitimerar och subventionerar människohandel.

Det krävs något annat. Arbetsförmedlingen behöver ta en ny position, göra en kraftig förflyttning, stå för det goda exemplet och vara en motkraft till rigiditet och stagnation.

Lyssna på den evige Joakim Thåström, Miss Huddinge -72 

Dopad men återställd

Dopad men återställd

Ante bellum, före stormen...

Sommaren börjar lida mot sitt slut och vi går sakta mot höst. Det mesta återgår till det kända, vanliga och reguljära.

Just den här hösten känns som en välkommen tillnyktring efter en vår och sommar med ett obarmhärtigt rus av kladdig rosé. Detsamma gäller hajpen kring paradigmskiften och transformation. Min upplevelse är att även konsultprosan håller på att nyktra till.

Det är skönt att slippa höra det dova surret om disruption som konsultbolagens propaganda-apparater likt bålgetingar oavbrutet hotar med. Det har samma svalkande effekt som balsam efter en svår solbränna. Så visst är det skönt att det äntligen är höst.

Att världen förändras på flera plan samtidigt och att det händer snabbare än någonsin tidigare är känt för de flesta. Det kan varje isbjörn i Arktis intyga. Förändring har blivit det nya stabila.

Trots det upplever jag ett obestyrkt missförhållande när jag är ute och träffar kollegor i branschen.

Det är lätt att tro att verksamhetsledare i dessa tider har sitt huvudsakliga fokus på bombastiska förändringsprojekt. Där snabba konsulter, som titulerar sig Change Agents, genomför digitala transformationer på löpande band. Där nya affärsmodeller ersätter gamla och där tröga analoga arbetssätt och processer ersätts av nya automatiserade. Inget kan vara mer fel.

Det är visserligen de pompösa projekten vi ser och läser om i media, eller hör talas om på seminarier. Men de är bara toppen av ett isberg. Sanningen är väl snarast att förändring börjar i det lilla. Förändring börjar med dig själv. Förändring börjar med en insikt.

Mina egna och flera av mina närmsta kollegors erfarenheter visar istället att de utmaningar många verksamheter brottas med är av mer vardaglig art. Ganska långt ifrån ”Game-Changer-projekt” av omvälvande karaktär. Låt mig dela med mig av några röster:

”Det är risk för att den sura stämningen urartar och resulterar i öppna konflikter.” Vd

”Vi når inte ut, och får inte tag på kvalificerat folk.” – Marknadschef

”Hur fan får man den digitala strategin att dansa av sig själv?” – IT-chef

”Några få härskartyper tystar ned övrig personal.” – Administrativ chef

”Spelplanen har förändrats, det är svårt att behålla personalen.” – HR-chef

”Vår möteskultur har spårat ur totalt. Ingen har längre tid att arbeta.” – Ekonomichef

Med dessa ord klingande i bakhuvudet tycker jag att det är på sin plats att poängtera att inget förändringsarbete är trivialt. Ingen förändring är medioker. Förändring kräver ingen tribut. Förflyttning handlar om små justeringar som ger stora resultat. Och det ger sig självt att ur dålig stämning på kontoret frodas inga nya idéer. Där växer ingen innovationskraft. Där uppnås inga kraftfulla resultatgenombrott. Tvärtom  – där råder i bästa fall Status quo ante bellum.

Hösten är nystart för många. Börja med något nytt. Lyssna på Glitter & Gloss med Skott det ger lust.

Människa – Maskin – Arbete

Människa – Maskin – Arbete

Framtidens arbete – vad är det?

Den industriella revolutionen har präglat oss människor djupt. Speciellt vår syn på arbete men även vår syn på oss själva som människor.

Maskinen – som timme in och timme ut, dag som natt och med en aldrig tidigare skådad effektivitet kunde ersätta den mänskliga resursen av senor och muskler – var guds gåva till mänskligheten.

Fördelen med maskiner är att de är pålitliga och driftsäkra. Maskiner producerar saker i jämn takt, utan avbrott och med samma förutsägbara kvantitet och kvalitet. Människan är svag. Maskinen är stark. När en maskin går sönder byter vi bara ut några delar. Sedan fungerar den igen. Kan det vara orsaken till att vi människor under så lång tid försökt efterlikna maskiner? Vi har kopierat och nästan blivit som maskiner. Det kan flera som jag möter intyga. Kanske är det en av anledningarna till att så många människor kör kullagren så torra att den mänskliga motorn skär sig och vi gör oss själva uttjänta. Samtidigt försöker vi nu göra maskiner mer mänskliga. Är inte det fascinerande? Kommer det att innebära att synen på arbete kommer att förändras i framtiden? Jag tror det.

Men vad är egentligen arbete?
Enligt Wikipedia är arbete en mänsklig verksamhet som genererar ekonomiskt värde. Där den mänskliga resursen för att utföra arbete kallas arbetskraft. Som alla vet finns det en marknad för arbete, Arbetsmarknaden, där köpare och säljare kan sluta avtal. Arbetsmarknaden regleras av arbetsmarknadens parter, det vill säga företrädare för köpare och säljare, som bland annat ska underlätta prissättningen på arbete. Arbete regleras alltså genom avtal mellan två parter. Där den ena parten förbinder sig att sälja sin förmåga till den andra parten mot ersättning. Jag vet ett annat ord för det. Men släpper det åtminstone för tillfället och går vidare.

Vi skiljer också mellan förvärvsarbete och obetalt arbete. Obetalt arbete är exempelvis ideellt arbete, hushållsarbete och studier. Vi värderar alltså inte de aktiviteter som människor utför ideellt som något viktigt. Hushållsarbete är inte heller viktigt. Studier ses kanske som en investering där man som student erhåller avkastning för sina studier senare i livet.

Hjärna vs Händer
Arbete är alltså göromål som på grund av dess vikt bedöms ha ett värde för ekosystemet. Det innebär att saker som vi gör men som inte bedöms ha ett så högt värde således inte får lika hög ersättning. Arbete värderas olika. Tunga, enformiga och riskfyllda arbeten värderas lägre. Sådana arbeten som kan göras av maskiner värderas lägre. Service till äldre och omsorg av barn värderas lågt. Arbeten som kräver lång utbildning och är komplexa värderas högre. Ett tag till.

Är det inte anmärkningsvärt att reflektion och eftertanke – det som är själva grogrunden för nya idéer, ny skaparkraft och innovation – får så lite utrymme. Trots att maskiner än så länge inte är särskilt bra på det? Att gå en promenad i parken eller att ta ett tidigt morgondopp borde värderas högre eftersom vi vet att återhämtning är viktigt för att kunna fortsätta producera.

Vi står inför en mängd olika skiften
Att vi står inför ett teknologiskifte är känt för de flesta. Däremot känner vi ännu inte till omfattningen och effekterna av automatisering, digitalisering, robotisering och artificiell intelligens. Globalisering och urbanisering är ytterligare skiften vi behöver vänja oss vid. Detsamma gäller migration. Vi har nyligen tagit emot 163.000 människor. Första generationens nysvenskar har ofta svårt att komma i arbete. Kulturella skillnader och det nya språket kan vara en tröskel. Inneboende trögheter i mottagande-landet är andra hinder.

Arbetsmarknaden präglas av flertalet obalanser. Uppdragsgivare sitter i framsätet och dikterar villkoren, uppdragstagare sitter i baksätet och försöker möta villkoren. Det behöver vi göra något åt. Det är dags att göra arbetsmarknaden jämlik. Diskriminering på grund av förutfattade meningar – rörande exempelvis kön, ålder, hudfärg, sexuell läggning, funktionsnedsättning, namn, religion, härkomst, utbildning och utseende – är omodernt och ren kapitalförstöring.

HR- och rekryteringsbranschen vittnar om att CV:t är obsolet. En övertro på olika former av personlighetstester verkar ha övertagit CV:t´s forna plats. Personlighetstester har inbyggda viktningar och värderingar som cementerar ett föråldrat, linjärt mindset. Därför behöver morgondagens arbetsmarknad och matchningen mellan uppdragstagare och uppdragsgivare se annorlunda ut.

Varm data
Den industriella revolutionens föråldrade syn på arbete och synen på människors förmågor måste uppdateras. Och det är ett område och ett arbete som vi på Let The Cat Out har påbörjat och kommer att undersöka närmare. Den 19 juni ska vi genomföra ett Warm Data Lab med rubriken ”Future of Work” under ledning av Nora Bateson. (Här hittar du mer om Nora: Noras Blogg och The International Bateson Institute).

Syftet med detta Warm Data Lab är att identifiera relevant kvalitativ information som har påverkan på frågeställningen ”Future of work”. Resultatet är samhällsnytta och tänkt att användas som en del av ett innovationsprojekt i egen regi.

Det är nästan sommar. Gräsklipparen sköter sig själv nuförtiden. Varför inte lyssna på The Man Machine med Kraftwerk?

På spaning

På spaning

Utbrändhet kommer av alla göromål från helvetet som skymmer sikten för det som är viktigt!

Vi som arbetar på Let The Cat Out träffar många intressanta människor.

Specialister, beslutsfattare och ledare från vitt skilda branscher samt verksamhetschefer från kommuner och myndigheter. De har en hel del gemensamt. I första hand är de människor. Individer. Det vill säga vanliga människor med sina fel, brister och tillkortakommanden. De har även det gemensamt att de är spännande människor med många förmågor. Kloka och modiga. Ofta uppvisar de också en stor portion integritet.

På senare tid har vi noterat ett mönster. Ovanligt många av de ledare vi träffar uppvisar misströstan och håglöshet. De har tappat tron. Ungefär på samma sätt som deras kollegor ute i linjen redan har gjort sedan många år. Och som inte sällan har resulterat i höga sjuktal på grund av det vi brukar kalla: Utbrändhet. Det verkar som om den dåliga känslan av desillusion har spridit sig och flyttat uppåt i verksamheternas hierarki.

Vi får höra berättelser som handlar om att de har tappat riktning, drivkraft och arbetsglädje. Ibland handlar det om att de upplever sig intrasslade i komplexa personberoenden, där kompetens, ansvar och roller får stå tillbaka för individuella hänsyn eller internpolitik.

I andra fall är orsaken av mer teknisk karaktär, där vi möter frustration över inlåsningseffekter på IT-sidan. Ofta handlar det om rigida IT-system, ålderdomliga databaser, och bristfällig tillgång på adekvat data.

Eller så ruttnar de på krångliga strukturer och processer som från början var ämnade att vara till stöd för att producera, sälja och distribuera tjänster och produkter. De känner olust. De känner sig bakbundna. De har tappat gnistan.

När vi hör deras ord och ser deras ansiktsuttryck känner jag mig beklämd och ledsen. Det vi ser och hör är tecken på obalanser som behöver justeras. Men vi behöver också ställa oss frågan: – varför det har blivit så här?

Varför har den enskildes riktning, drivkraft och arbetsglädje urholkats? Vem bär ansvaret? Här är det ju chefer, människor med mandat att förändra, som uttrycker sin misströstan. Garnityret i det svenska näringslivet. De som ska bära fanan högst. Vart är vi, näringslivet, och hela samhället på väg?

Kan det vara så att de inbyggda förväntningarna på att oavbrutet göra saker som är lätta att mäta och att den ständigt växande volymen av kortsiktiga aktiviteter och göromål fått företräde och prioriteras framför exempelvis reflektion och eftertanke? Jag tror det.

Våren och värmen kommer med raketfart, vilket får mig att helt osökt tänka på Highway to hell med AC/DC. Lyssna och njut.

Glesbygden ligger i framkant

Glesbygden ligger i framkant

Glesbygden är full av idéer!

Årets första vecka tillbringade jag, precis som tusentals andra skidentusiaster, i den svenska fjällvärlden.

I år likt tidigare år packade vi in hela familjen i bilen och överlastade takboxen till bristningsgränsen med pjäxor, hjälmar och skidor med destination Vemdalen. Från Stockholm är det knappt 50 mil. Med ett lunchstopp tar det sex timmar.

När jag passerar Gävle  och Bollnäs brukar jag allt som oftast fundera på hur det skulle vara att bosätta sig utanför Stockholm. När jag kommer till Järvsö brukar jag först tänka: ”- Vilken otroligt vacker plats!” och sedan fundera på vad folk försörjer sig på i den här landsändan. En högst relevant fråga. Här finns inte längre några större industrier. Det är inte hit försäkringsbolagen och storbankerna förlägger sina huvudkontor. ”- Vad fan jobbar dom med?”

Häromdagen hörde jag dessutom på nyheterna att regeringen planerar att utlokalisera 10 000 offentliga jobb och tvinga ett antal myndigheter att dra flyttlasset till avfolkningsorter, glesbygder, som Dalsland, Värmland och Norrlands inland. Jag tycker såklart att det är riktigt. I alla fall utifrån någon rättvisesynpunkt. Om nu förslaget genomförs och blir en realitet vill säga. Samtidigt tänker jag att det är fruktansvärt otillräckligt. Den här formen av arbetsdoping är kortsiktig. Vad händer om några år när myndigheternas processer och system automatiseras och robotiseras?

Under många år har den ena snyfthistorien avlöst den andra. Utflyttningen till storstäderna utarmar de små orterna. Landet blir delat. Glesbygden dör ut. Mycket av det stämmer såklart. Samtidigt finns det en urkraft som ingen eller få pratar om. Det tänker jag göra nu.

En gnistrande vintereftermiddag på berget såg jag ett välbekant ansikte. Det var min gamla skidlärare Lena. Sin ungdom till trots, hon är gissningsvis närmare 60 än 50,  jobbar hon fortfarande som säsongare. Under vintersäsongen leder hon skidskolan och under sommarsäsongen arbetar hon inom vården. Som skidlärare är hon gudabenådad. Jag kan tänka mig att hon är lika fantastisk och professionell som sjuksyrra.

I de här delarna av landet är det inte ovanligt att man har två eller flera jobb för få tillvaron att gå ihop. I avkrokssverige går byalagen samman och tar över både skolor och bensinmackar. Här hjälps man åt med det som är viktigt. Ibland konstaterar man krasst att här finns ingenting annat än skog. Jävligt mycket skog. Låt oss bygga en herrans massa trädkojor så tyskar och holländare kan bo där under sin sommarvistelse. Ibland skapas det arbetstillfällen.

Och det är precis det här jag menar. I detta avseende ligger glesbygden i framkant. Överlevnad driver människor till uppfinningsrikedom, skaparkraft och initiativförmåga.

Här har storstadsborna något att lära. I framtiden kommer vi att behöva vänja oss vid något annat än att jobba nio till fem som försäkringstjänsteman på Folksam. Många av oss kommer att behöva anpassa oss till en verklighet där vi har två, kanske tre eller ännu flera arbeten och inkomstkällor för att försörja oss. I USA är detta med gig-ekonomi ett känt fenomen. Men för oss storstadsbor i Sverige är det mindre vanligt. Den här utvecklingen kommer självklart att slå lika hårt mot både storstäder och mindre avfolkningsorter. Ur det perspektivet är digitaliseringen demokratisk. Digitaliseringen slår obönhörligt hårt men rättvist. Inte minst i jämförelse med de senaste 100 årens fördelnings- och glesbygdspolitik.

Med det sagt rivstartar vi det nya året. Lyssna på Strövtåg i hembygden med Mando Diao. Det ger mening.

Big, fat and lazy

Big, fat and lazy

The Cat on Big, fat and lazy

Häromkvällen läste jag sagan om vargen och de tre små grisarna för mina två yngsta barn.

Det är en mycket spännande och stilbildande saga för generationer av barn och vuxna. Mina barn som båda är åtta år hade säkert föredragit en annan bok – något mer daterat, men vi hade en intressant diskussion efteråt. Hur som helst sagan handlar om den listiga vargen som med alla medel försöker fånga in och äta upp de förnuftiga och strävsamma grisarna. Sensmoralen är att de som samarbetar, även om de är små och svaga, kan överlista den som är så mycket större och starkare.

Men hur skulle berättelsen ha slutat om den var skriven idag? I dessa digitala tider tänker jag att historien skulle handla om disruption och sönderfall, alltså konsekvenserna av att vara ”big, fat and lazy”. Vargen är fortfarande stor men inte längre stark och knappast farlig. Vargen har blivit trött, mätt och gammal. Vargen har blivit sårbar och är förlegad. Grisarna däremot, dom är på hugget. Och dom nöjer sig inte med att lura vargen på ett skrovmål. Dom förgör vargen.

Ett varningens finger är på plats i det här sammanhanget; säger vi ”vargen kommer, vargen kommer” tillräckligt många gånger så händer en av två saker. Antingen blir vi rädda för vargar på riktigt och tror oss se dem överallt. Eller så slutar vi lyssna på varningar helt och hållet. Man kan fundera på vilket som är värst?

De senaste åren har vi fått höra mängder av varningar som påminner om vargen. Då är vargen förklädd till Über, Netflix och Spotify. Transport-, film- och musikindustrin får väl här symboliseras av de tre små grisarna.

Men kom ihåg det är ingen tillfällighet att just transport- film- och musikindustrin tidigt utmanades av disruptiva affärsmodeller. De tre branscherna var dömda på förhand.

Nedan redogör jag för typiska kännetecken för förlegade verksamheter och branscher:

Typiska kännetecken:

  • Etablerade företag i mogna branscher
  • Ålderdomliga IT system
  • Klen åtkomst till data
  • Krångliga strukturer för att producera/sälja/distribuera
  • Svagt processtöd
  • Avtagande intäkter och marginaler
  • Konkurrerar med pris
  • Låg digital mognad
  • Låg förändringsvilja

Läs mer om affärsmodellsinnovation här.

Med det sagt kan man fundera på vilken bransch som står näst på tur. Jag har mina aningar, men det får bli en annan gång. Apropå det.

Lyssna på Talkin’ Bout A Revolution med Tracy Chapman, det svänger.