Tro eller Veta – vilken väg väljer du?

Ett av förändringsledarens viktigaste instrument för att åstadkomma resultatgenombrott är att utmana andra människor.

Det vill säga: ifrågasätta givna förutsättningar, utmana förutfattade meningar och erbjuda nya tankemönster. Hur lyckas man med det egentligen?

Det riktigt korta svaret på den frågan är att lyssna. Det kan också vara bra att känna till att vi människor har vår huvudsakliga uppmärksamhet på att antingen tro eller veta. Att tro handlar i grunden om att acceptera vissa tillstånd utan att veta. Att veta baseras på historiska kunskaper samt egna och andras erfarenheter.

Länge visste vi exempelvis att jorden var platt, om man inte passade sig noga fanns alltid risken att falla över kanten. Därefter infann sig en period där vi alla fick lära oss att jorden är rund och rädslan för att falla över kanten blev djupt obefogad.

Det ska sägas att det idag finns de som anser att jorden är platt. Ny forskning, nya beräkningar och nya rön kan tydligen bevisa att universum endast hanterar två dimensioner. Vår klotrunda jord är alltså enligt dem platt som en pannkaka. För dem har aldrig upplysningstiden gjort något bestående avtryck.

Veta är således lika mycket ”hitte på” som Tro, men det känns sannolikt bättre att hänvisa till en vetenskaplig artikel, än att bara sitta och tro. Ur det perspektivet handlar Veta därför också bara om att Tro. Allt är med andra ord ”hitte på” – valda sanningar och olika övertygelser.

Varför är det då viktigt att förstå om din medmänniska har sin huvudsakliga uppmärksamhet på Tro eller Veta? Kanske därför att det är lättare att diskutera med en människa som erkänner att det för hen handlar om tro. Jämfört med den människa som hävdar att det handlar om vetskap. Det är liksom ytterligare ett hinder, ett till lager av löken som behöver skalas bort innan man ens har börjat en förändringsresa.

När jag var liten och någon gång ibland hade lite småtråkigt föreslog min pappa ett och annat dagsverke som behövde utföras. Det var enklare jobb av typen klippa gräsmattan, tvätta bilen eller måla om staketet.

Ofta svarade jag: ”- Det går inte”. Då frågade alltid min pappa vad det egentliga skälet till mitt nekande var. Ibland blev han irriterad och med barnslig röst härmade han mig: ”- Jag vill inte – jag kan inte – jag får inte!” Han ville alltid förstå min invändning och det egentliga hindret. Och med det resonemanget var jag fast.

  • Jag vill inte, handlar om avsaknad av tro. Att inte ha den rätta övertygelsen att ens försöka. Vilja och tro är intimt förknippade med varandra. Vilja förutsätter tro.
  • Jag kan inte, handlar om att inte veta, oförmåga. Jag har inte kunskapen om hur jag ska genomföra uppgiften. Avsaknad av kunskap, inte rätt förutsättningar eller verktyg. Kan och veta är också intimt förknippade med varandra. Att kunna förutsätter vetskap.
  • Jag får inte, handlar egentligen bara om mandat. Ett mandat kan överskridas lika lätt som ett kreditkort. Barn är mästare på att glida på ramarna. Och olydiga barn, dit jag måste räknas, är mästare på att hantera mandat. Som barn vet man ofta mycket väl vad man får och inte får göra. Men det ligger liksom i rollen att fullkomligt skita i det. Ett mandat kan så lätt förflyttas.

Tro och vilja på den ena axeln och Veta och kunna på den andra. Det kan vara bra att känna till var den person du önskar få med dig på en förändringsresa har sitt huvudsakliga fokus.

Vårt samhälle präglas oerhört hårt av dessa dogmer. I århundraden har exempelvis kyrkans män ansett att vanligt folk inte behöver veta någonting. Det räcker med att vi tror. De senaste hundra åren, sedan vi lämnade analfabetismen bakom oss och det nedskrivna ordet och böcker blev var mans egendom, blev inte bara en motvikt. Här har pendeln slagit helt åt andra hållet. Där tro har reducerats till mörkermännens, alkemisternas och renässansmänniskornas dunkla vrå. Naturvetenskapen, evidensbaserad kunskap och statistik har blivit vår nya tro.

Som kuriosa kan jag väl nämna att de våldsbejakande terrorister, som gjort sig kända för den breda allmänheten, saknar både tro och vetande. Däremot har de både vilja och förmåga att köra in lastbilar i folksamlingar och bränna av fyrverkerier så att det ryker. Det symboliserar bara rigiditet och ett absolut origo. Noll av både Tro och Veta.

En annan intressant och minst sagt aktuell aspekt på detta resonemang är att Innovation uppkommer som en kombination av både Tro och Veta. Fundera på var du har ditt huvudsakliga fokus? Är du en person som först och främst drivs av att tro eller att veta?

Nu är det snart sommarlov. Det ska bli så oerhört skönt och välförtjänt.

Lyssna gärna på:

0 kommentarer