Utbrändhet kommer av alla göromål från helvetet som skymmer sikten för det som är viktigt!

Vi som arbetar på Let The Cat Out träffar många intressanta människor.

Specialister, beslutsfattare och ledare från vitt skilda branscher samt verksamhetschefer från kommuner och myndigheter. De har en hel del gemensamt. I första hand är de människor. Individer. Det vill säga vanliga människor med sina fel, brister och tillkortakommanden. De har även det gemensamt att de är spännande människor med många förmågor. Kloka och modiga. Ofta uppvisar de också en stor portion integritet.

På senare tid har vi noterat ett mönster. Ovanligt många av de ledare vi träffar uppvisar misströstan och håglöshet. De har tappat tron. Ungefär på samma sätt som deras kollegor ute i linjen redan har gjort sedan många år. Och som inte sällan har resulterat i höga sjuktal på grund av det vi brukar kalla: Utbrändhet. Det verkar som om den dåliga känslan av desillusion har spridit sig och flyttat uppåt i verksamheternas hierarki.

Vi får höra berättelser som handlar om att de har tappat riktning, drivkraft och arbetsglädje. Ibland handlar det om att de upplever sig intrasslade i komplexa personberoenden, där kompetens, ansvar och roller får stå tillbaka för individuella hänsyn eller internpolitik.

I andra fall är orsaken av mer teknisk karaktär, där vi möter frustration över inlåsningseffekter på IT-sidan. Ofta handlar det om rigida IT-system, ålderdomliga databaser, och bristfällig tillgång på adekvat data.

Eller så ruttnar de på krångliga strukturer och processer som från början var ämnade att vara till stöd för att producera, sälja och distribuera tjänster och produkter. De känner olust. De känner sig bakbundna. De har tappat gnistan.

När vi hör deras ord och ser deras ansiktsuttryck känner jag mig beklämd och ledsen. Det vi ser och hör är tecken på obalanser som behöver justeras. Men vi behöver också ställa oss frågan: – varför det har blivit så här?

Varför har den enskildes riktning, drivkraft och arbetsglädje urholkats? Vem bär ansvaret? Här är det ju chefer, människor med mandat att förändra, som uttrycker sin misströstan. Garnityret i det svenska näringslivet. De som ska bära fanan högst. Vart är vi, näringslivet, och hela samhället på väg?

Kan det vara så att de inbyggda förväntningarna på att oavbrutet göra saker som är lätta att mäta och att den ständigt växande volymen av kortsiktiga aktiviteter och göromål fått företräde och prioriteras framför exempelvis reflektion och eftertanke? Jag tror det.

Våren och värmen kommer med raketfart, vilket får mig att helt osökt tänka på Highway to hell med AC/DC. Lyssna och njut.

1 kommentar

  1. Bablofil

    Thanks, great article.